Till första sidan - Klicka här!

La Sagrada Familia

Katedralens fullständiga namn är Templo Expiatorio de la Sagrada Familia. Fritt översatt blir det Den Heliga Familjens Försonings-kyrka.

Idén till katedralen kom ursprungligen från en bokhandlare, Josep María Bocabella. Han var en bildad och hängiven man som 1866 grundade samfundet Asociación Espiritual de Devotos de San José (Andliga Samfundet för Sankt Josefs anhängare). Samfundets syfte var att med Sankt Josefs andliga stöd, åstadkomma att den katolska kyrkan inte skulle förlora sin roll i samhället. Han oroade sig för att den industriella revolutionen och sociala förändringar i samhället skulle innebära att människor förlorade tron på Gud.

Bocabella reste därför 1872 till Påven i Rom för att erbjuda sina tjänster. På hemvägen passerade han genom Loreto, där han lade märke till stadens fantastiskt vackra kyrka. Det var då han kom på idén att uppföra en försoningskyrka i Barcelona. Kyrkan skulle tillägnas den heliga familjen, Josef, Maria och Jesus Kristus, och den skulle vara en kopia av kyrkan han såg i den italienska staden.

1876 började han att söka efter en centralt belägen plats för kyrkan. Han lyckades nästan med en gång, eftersom Hertiginnan av Almenara Alta ville donera mark för uppförandet. Tyvärr avled hon innan donationen hann bli genomförd.

Samfundet var därför tvungna att söka vidare. Man letade då efter ett ställe en bit utanför centrum, eftersom budgeten var ganska knapp. Slutligen köpte man ett stycke mark på 12 800 kvadrat-meter för 170 000 pesetas. Området avgränsades av Carrer de Marina, Carrer de Provenza, Carrer de Mallorca och Carrer de Cerdeña.

1877 erbjöd sig arkitekten Francisco de Paula del Villar att rita kyrkan gratis. Del Villars projekt var helt nygotiskt. En katedral med med tre skepp (nav) och kryptan placerad i byggnadens ortogonala axlar.

Gaudí tar över
Det första spadtaget togs den 19 mars 1882 under Sankt Josef-festivalen. Gaudí tog officiellt över konstruktionen den 18 mars 1883, emellertid hade han kommit med redan ett år tidigare, detta på grund av samarbetssvårigheter mellan Del Villar och kyrkorådet, representerat av Juan Martorell Montells.

Del Villar ville använda massiva naturstenskolonner, vilket var mycket dyrare än att bygga med murverk och sedan ha en fasad med natursten. Martorell anklagade honom för att vara onödigt slösaktig med projektets pengar. Del Villar sände då ett brev till Bocabella, där han förklarade att han sa upp sig om inte hans instruktioner skulle följas. Eftersom pengarna till projektets budget kom från donatorer hade Bocabella inget annat val än att låta Del Villar gå. Senare ville del Villar ha ersättning för sin insats, vilket han aldrig fick eftersom han faktiskt anmält sig som frivillig för att rita kyrkan utan kompensation.

Kyrkorådet beslöt att lämna över ansvaret till Martorell själv, han tyckte emellertid att det kanske inte var så lämpligt att han tog över, med tanke på hans roll i det hela. Som Del Villars efterträdare föreslog han därför den unge Gaudí, som redan hade samarbetat med Martorell i några projekt. Gaudí blev godkänd av kyrkorådet, och bara 31 år gammal tog han över ledningen över projektet.

Grundstommen
Vid det laget hade kolonnerna påbörjats, men endast några stycken av dem nådde upp till kapitälerna. Han modifierade Del Villars projekt, bland annat genom att rita mer naturalistiska kapitäler och att öppna upp en passage runt kryptan för att släppa in ljus och ventilation.

Gaudí signerade sina första ritningar som officiell projektledare i december 1884. Det var ritningarna till den upphöjda altarsektionen Capilla de San José (Sankt Josefs kapell). Byggandet gick fort och den 19 mars 1885 invigdes den, dagen därpå kunde folket få komma in.

När kryptan väl var avslutad, planerade Gaudí kupolen. Han var tvungen att basera sina ritningar på den gotiska stilen som Villar hade använt i det första projektet. Gaudí sa alltid att den gotiska arkitekturen inte tillät en definitiv lösning på problemen med tryck från bågar och valv. Det bara verkade som om väggarna höll tyngden, medan det i själva verket var strävpelare och utstickande stöd som fick det hela att inte ramla ihop. Dessutom var sträv-pelarna tvungna att stå utanför byggnaden. Även om detta är vackert, så är de ändå utsatta för vädrets makter med naturligt förfall som resultat under årens lopp. Om strävpelarna förlorar sin hållfasthet, och inte underhålls, resulterar detta i att hela byggnaden faller samman.

La Sagrada Familia hade inte varit ett sådant stort monument över den nya arkitekturen om strävpelare hade använts. Gaudí koncentrerade trycket på de bärande delarna, kolonnerna, och använde olika material beroende på hur stort tryck de skulle bära upp.

Det som gör Gaudís arkitektur så spännande är framför allt hans formkänsla. Han ritade byggnader som tagna ur en sagovärld. Ett böljande formspråk utan raka linjer. Så som han konstruerade valven hade ingen gjort tidigare, knappast senare heller. I stället för att lägga en del över två raka pelare, började han konstruktionen nere i marken och lät tyngdpunkten i den övriga byggnaden avgöra formen på valvet.

Han använde få ritningar och det finns inte många kvar. En stor del förstördes senare under inbördeskriget . Däremot gjorde han mycket modeller. Några finns kvar i kyrkans museum. Han konstruerade bland annat sina byggnader med hjälp av speciella modeller för att räkna ut tyngdpunkten. Han hängde varierande tyngder i snören tätt intill varandra. Under modellen låg det speglar så att man kunde se den från rätt håll. En sådan modell kan man också skåda i kyrkans museum.

Gaudís plan
Gaudí tänkte sig katedralen som ett latinskt kors över den färdiga kryptan. Över kryptan skulle huvudaltaret vara, omgivet av sju kapell tillägnade Sankt Josefs sju synder och plågor. I varje ett av dem skulle den Heliga Familjen representeras. Ut från altaret skulle det vara två stora portar, en för Passionen och en för Födelsen. Tvärskeppet är uppbyggt av tre mindre skepp. I vertikallinjen följer kyrkans centralkropp, bestående av fem skepp. Ut från den kolossala byggnaden leder huvudentrén med Ärofasaden ut mot Carre de Mallorca.

Hela skapelsen skulle omgärdas av pelargångar, som skulle användas för processioner. Pelargångarna skulle också isolera kyrkan från stadens buller. Mitt emot prästgården ligger sakristian, och centrerat mellan dem, exakt i mitten, Himmelfärdskapellet. Inuti kyrkan skulle det finnas vidsträckta läktare för körer med flera tusentals röster.

Över varje fasad skulle det bli fyra torn, tolv totalt, vilka tillägnades de tolv apostlarna. Ett torn i mitten, det högsta av de alla på 170 meter, tillägnades Jesus Kristus. Runt dessa skulle det vara fyra torn för de fyra evangelisterna, och tornet över kupolen tillägnades den Heliga Jungfrun. Totalt blev det 18 torn.

Tornen har en parabelformad profil och innehåller smala spiral-trappor som tillåter ett hålrymme i mitten, avsett för rörformiga klockor i klockspel. Klockspelen skulle ackompanjera kören. Det skulle vara tre typer av klockspel. Det vanliga, stämmt i tonerna mi, sol och do; ett som skulle fungera som ett slagverk för takten; samt ett som skulle ljuda med hjälp av inblåst luft likt jättelika orgelpipor. Gaudí lade fyra år av sitt liv för att studera ljudet av dessa klockor för att få dem att låta perfekt.

Detaljrikedom
Den första ursprungliga fasaden är Förhoppningens fasad. Ovanför den beslöt Gaudí att placera ett stort antal skulpturer som ett stor-slaget förärande till arkitekturen. Vid en försiktig uppskattning kan man räkna till 100 växtarter och lika många djurarter i utsmyck-ningarna. Framsidan har tre portar som representerar Tro, Hopp och Kärlek. Alla namnen i Kristus stamträd är ingraverade i pelarna ovanför mittdörren, den som representerar Kärlek. Ormen och äpplet kan man finna vid basen. Höjdpunkten Jesusbarnets födelse i mitten, tillsammans med oxen och mulåsnan. Magiska symboler och hur zodiakens tecken stod vid Jesus födelse finns också vid denna port. Resten av fasaden berättar olika episoder från Jesus barndom och mysterier som Den Heliga Treenigheten och Den Obefläckade Avelsen eller jungfrufödseln.

Mycket av utsmyckningarna i kyrkan bygger inte på biblisk symbolik. En av portarnas kolonner bärs upp av stora sköldpaddor som symboliserar den kinesiska kulturen och står för stabilitet i kosmos medan kameleonter representerar förändringar i världen

Hela katedralen är fylld av skulpturer av människor och djur i ett överdådigt myller av växter, blommor och grenar. Gaudí var mycket noga med detaljerna, speciellt noga var han med skulptur-ernas ansikten. Han använde folk som arbetade på bygget som modeller, men också fotografier på kvinnor och barn som dött på det fattigsjukhus där han själv kom att avlida senare. Sjukhuset hette Hospital de la Santa Cruz, där numera konst- och designskolan Massana huserar.

För att kunna se alla detaljer i modellerna han skapade för att senare kunna göra skulpturerna, använde han ett system med två speglar förbundna med ett gångjärn. Detta lät honom se de olika vinklarna och planen i en figur. När han sedan funnit den lämpligaste ställningen, tillverkade han en gipsform, från vilken man senare skulpterade figuren ur ett stycke av sten.

Han studerade också den mänskliga kroppen och dess rörelser med hjälp av skelett. Han hade två, ett äkta och ett i metall i en femtedels skala. Dessa och deras leder studerade han i detalj för att få fram de mest verklighetstrogna ställningarna.

Väggarna talar
Tornen på den tidiga Födelsefasaden är i basen fyrkantiga, för att på en viss höjd bli runda. Det första var klart 1918, och hela gruppen av fyra var klart 1926. De har fått 25 meter höga toppar som föreställer korset, ringen, mitran och biskopsstaven. Topparna är gjorda av mosaik eftersom Gaudí ville ha ett motståndskraftigt material på detta svåråtkomliga ställe.

Passionsfasaden på andra sidan byggnaden har mer markerade och hårda linjer. Detta för att representera lidandet och Jesus slutliga offrande av sitt liv för människan. Den korsfäste Jesus hänger över den centrala dörren, och runt honom finns de som var närvarande vid hans lidande: de heliga kvinnorna, Longinos, den gode tjuven, på ena sidan; och soldaterna som hånade honom, den onde tjuven, på den andra.

Tre latinska ord står på fasaden: Veritas, Vida och Via, (sanning, liv och väg,) detta eftersom Jesus är Vägen – Jesus sade "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kan komma till Fadern utom genom mig." (Johannes 14:6). Planerna för denna fasad gjordes mellan 1892 och 1917, men byggandet började inte förrän 1952 och avslutades 1978.

På huvudfasaden, som fortfarande är under byggnad, förklaras livet och människans död. Halvvägs upp presenteras arbetets del av det mänskliga livet, representerat av Sankt Josef i sin verkstad. Under kan man se Adam och Eva som på grund av Syndafallet tvingade människan att arbeta som straff. Där finns också skärselden, döden och helvetet, men också passionens attribut, sju änglar som en liknelse för den sista domedagen. Över alltihop finns Den Evige Fadern, beledsagad av änglarna och skapelsedagarna. I pelarhallen kommer det att finnas sju dörrar, varje tillägnar var sitt sakrament och var sin del ur bönen Fader Vår.

Gaudí tänkte sig en storslagen trappa till huvudentrén, av en sådan storlek att den skulle korsa Carre de Mallorca i en tunnel över vägen. Detta blir nog inte möjligt eftersom marken på andra sidan vägen inte ägs av kyrkan. På torget framför Ärofasaden kommer det att bli två stora monument, en tillägnad vattnet med stora fontäner, med tanke på dopet, och en tillägnad elden, med tanke på botgöringen. Dessa två element är det som renar människan. Dessutom kommer naturligtvis även de två andra elementen, jord och luft, att representeras.

Arvet till eftervärlden
Gaudí lämnade få handskrivna planer efter sig, men han lämnade däremot ett flertal modeller åt eftervärlden. Där redovisar han ganska tydligt och klart formen och symboliken med byggnaden. Han var alltid orolig att han inte skulle få möjlighet att avsluta arbetet själv, på grund av projektets kolossala storlek. Han gjorde också ett antal skisser i färg för byggnaden, eftersom han sa att färg är liv.

Just nu håller man på och bygger sakristian med altaret och utrymmet för de besökandes bänkar. Kvar finns ett stort problem, det högsta tornet med Kristusgestalten med de fyra evangelisternas torn runt omkring. Tornet skall bli som ett jätteträd på över 170 meter, som med sina grenar bildar ett jättelikt tak över hela katedralen.

La Sagrada Familia kan anses vara en jättelik bibel gjord av sten. Men den ofärdiga byggnaden är inte bara religiös, den kan också påstås vara boken om Gaudís kunskaper, eftersom den är den tydligaste förklaringen av hans konstruktionsmetoder och design-idéer. I katedralen använde Gaudí all sin erfarenhet från tidigare projekt. Lösningarna hade han studerat och använt ett flertal gånger tidigare i mindre projekt. Här band han samman alla sina kunskaper, och med smärre korrigeringar av tidigare misstag, applicerade han dem på La Sagrada Familia.

Inför OS i Barcelona 1992, erbjöd sig japanerna att bygga färdigt La Sagrada Familia på två månader. Barcelonaborna blev van-sinniga. De tyckte att färdiga tråkiga katedraler gick det tretton på dussinet, och om det var möjligt, så skulle de fortsätta att bygga på katedralen i minst 300 år till…

Helgonet Gaudí?
Ärkebiskopen Ricard María Carles i Barcelona, tillsammans med de andra biskoparna i Katalonien, arbetar nu för att saligförklara den egensinnige arkitekten. Ett viktigt motiv för detta är att Gaudí med flera av sina mästerliga byggnader ville ära religiösa personer. Han ville exempelvis att besökarna skulle se och förstå Kristi liv när de besökte La Sagrada Familia. En saligförklaring är det första steget mot en helgonförklaring. Så vem vet, den dagen La Sagrada Familia står färdig, kanske Gaudí är San Antoní eller Sankt Antonio.

Bengt Karlsson

 

 

 

Tillbaka

Tillbaka

Tillbaka

Tillbaka