Antoni Gaudí (1852-1926)
Barndomen
Antoni Plàcid Guillem Gaudí Cornet föddes den
25 juni 1852 i provinsen Tarragona i Katalonien. Exakt var i Tarragona
vet man inte riktigt, men troligtvis var det någonstans i närheten
av Reus.
Gaudís föräldrar var Francesc Gaudí Serra (1813-1906) och Antonia Cornet Bertran (?-1876). Hans far arbetade som kopparslagare och tillverkade destilleringsmaskiner för alkoholframställning av ortens druvor. Även hans mor kom från en släkt av kopparslagare.
Antoní var det yngsta barnet i en syskonskara av fem barn. Han var också den som kom att leva längst, detta trots att han redan som liten hade reumatiska besvär. Sjukdomen hindrade honom från att leka med andra barn i hans ålder, och tvingade honom att rida omkring på en åsna eller att helt enkelt stanna hemma eftersom smärtorna hindrade honom från att gå.
Sjukdomen fick honom att också missa mycket i skolan, men gav honom i stället möjlighet att tillbringa timmar med att studera djur, växter och stenar. Reumatismen följde honom hela livet ut, och läkarna rekommenderade honom en vegetarisk diet och korta promenader. Detta var förmodligen anledningen till att han senare, när han blev äldre och bodde i Barcelona, promenerade varje kväll till kyrkan Sant Felip Neri, där han stannade ett tag för att be.
Skolan
En anekdot från Antonís första skolår i
Escola Pía berättar, att när läraren hade haft en
lektion och sagt att fåglar hade vingar för att kunna flyga,
replikerade den unge Antoní att där hemma hade de kycklingar
som hade vingar men inte flög de för det. Nej, de använde
dem bara för att springa fortare. Redan i unga år visade sig
Gaudí vara en skarpsinnig visionär.
I skolan gjorde han illustrationer för den handskrivna skoltidningen som kom ut en gång i veckan. Han designade också bakgrunder och scenuppsättningar för skolteatern.
Gaudí var emellertid inget geni i skolan, även om han i vissa ämnen fick höga betyg. Framförallt var han mycket duktig i ämnet geometri. Han var också en flitig besökare i skolans bibliotek. Dock hade han en hel del frånvaro från lektionerna.
Senare i livet berättade han för sina vänner att han kom att uppskatta sina första skolår i Escola Pía mycket. Han sa att det var där som han kom att inse värdet av den gudomliga historien om människans frälsning genom återfödelsen av Kristus, född till världen av Jungfru Maria. Senare försökte han att återge dessa idéer i sitt största verk, katedralen La Sagrada Familia (Den Heliga Familjen).
I de tidiga tonåren blev hans hälsa starkare. Detta tillät honom att göra utfärder på egen hand och uppleva naturen och nya landskap.
Universitetstiden
1868 flyttade Gaudí till Barcelona för att studera arkitektur.
Efter några förberedande kurser började han på Escuela
Técnica Superior de Arquitectura. Vid sidan av arkitekturstudierna
läste han även filosofi, historia, ekonomi och estetik. Han
ansåg att de olika arkitekturstilarna inte berodde på estetiska
idéer utan på den sociala och politiska atmosfären i
samhället. Gaudí var ingen framträdande student på
universitetet, emellertid var han duktig nog att skaffa sig en solid kunskap
om grundläggande arkitektur.
I en uppgift skulle man rita en port till en kyrkogård. Gaudí tecknade en likvagn och ett antal mycket sorgsna människor, dock ingen port. När examinatorn såg teckningen, tänkte han att han antingen hade en galning eller ett geni framför sig. Denna beskrivning av Gaudí som person, kom att följa honom för resten av livet. Först fick han underkänt för att inte ha ritat porten, men senare fick han högsta betyg för sin briljanta tecknarförmåga.
Hans mor dog 1876, strax efter att Gaudí började på universitetet. Han bodde på två olika ställen denna tid, alltid åtföljd av sin far och sin systerdotter, Rosa Egea. De var hans enda familj, och han kom heller aldrig att gifta sig.
Influenser
Gaudí sökte inspiration för sina verk i medeltida
böcker, i den gotiska konsten, som då åtnjöt en
renässans, i illustrationer av orientaliska byggnader samt i naturens
former. Den raka linjen, stelheten och de stränga formreglerna var
brutna i och med ankomsten av Art Nouveau i slutet av 1890-talet.
Gaudí var inte opåverkad av denna förändring, men vidareutvecklade den till en egen stil. Han var influerad av engelsmannen John Ruskin, som 1853 skrev att ornamenten var källan till arkitekturen. I yngre ålder var han även påverkad av Viollet le Ducīs bok om medeltida fransk arkitektur mellan 1000- och 1500-talet. William Morris var också en författare bland många som inspirerade honom.
Personlighet
Han var mycket temperamentsfull. Han påstod själv att
hans dåliga humör var det enda i hans liv han aldrig lärde
sig att kontrollera. Å andra sidan, var han en mycket social och
öppen person, vidare var han mycket engagerad i arbetarnas situation
i samhället.
Med sitt blonda hår, djupblåa ögon, fina drag och ljusa hy, kunde man lätt tro att han hade skandinaviskt påbrå. Detta avvisade han dock bestämt, han var mycket stolt över sitt katalanska ursprung.
För att få råd med utbildningen, var Antonis far tvungen att sälja en del av familjens egendom. Gaudí själv jobbade för några av Barcelonas byggnadsfirmor, där han var med vid planering och prospektering av ett flertal projekt. Men så snart han var färdig med utbildningen och dessa projekt, försökte han ta igen allt han tidigare missat i sitt liv.
Han fick ett rykte om sig att vara något av en dandy. Han var noga med att vara välklädd i det senaste modet, och att röra sig i den högre sociteten. Hans visitkort var noggrant designat och hans skägg var välskött. Bara hans skor var begagnade, eftersom han inte tyckte nya skor var sköna att gå i. Därför köpte han nya skor som hans bror fick gå in åt honom.
Denna tid vaknade de katalanska nationalistiska idéerna hos folket igen, efter år av förtryck från den spanska centralmakten. Gaudí var djupt nationalistisk och följde noggrant allt som rörde den katalanska nationalismen. Han studerade också Katalonien, sitt lands, tidiga arkitektur. I många av hans byggnader och verk kan man också se det katalanska riksvapnet och skulpturer föreställande Sankt George, Kataloniens skyddshelgon.
Yrkesmannen Gaudí
Under sekelskiftet blomstrade Barcelona bland annat tack vare textilindustrin.
De välbemedlade ville gärna omgärda sig med artister, konstnärer,
intellektuella och kända människor. Detta var en bra atmosfär
för en ung arkitekt. Gaudí såg hur dörrarna ställdes
vidöppna för honom och hans projekt. Trots detta tog han aldrig
avstånd från arbetarklassen som han egentligen kom från.
Ett av hans första projekt var arbetarbostäder för fabriken Mataró Cooperative. Projektets avsikt var att öka arbetarnas livskvalitet. Men eftersom detta var ganska kontroversiellt då, blev endast en sektion av fabriken samt en kiosk färdig. Detta gjorde arkitekten besviken, men presentationen av projektet vid Paris World Fair (Världsutställningen i Paris), 1878, betydde starten på hans berömmelse och karriär. Där presenterade han också en monter med konfektionshandskar för Esteban Comella, genom honom lärde han känna Eusebi Güell, som kom att bli en av hans bästa vänner och beskyddare.
Efter utställningen i Paris dekorerade han Gibert-apoteket i Barcelona, samarbetade med arkitekten Martorell med olika jobb, samt designade en jaktstuga för Eusebio Güell som tyvärr aldrig blev byggd.
Gaudí kliver
fram
Hans bekantskap med Martorell gjorde att han fick ta över
ledningen av det projekt som kom att bli kronan av hans verk, La Sagrada
Familia. Detta projekt leddes först av Fransisco de Pula del Villar,
Gaudís tidigare professor, som frivilligt åtog sig att arbeta
utifrån Josep Bocabellas idéer, grundaren av Stiftelsen för
San Josés Anhängare. Martorell var medlem i kyrkorådet
och kunde inte komma överens med del Villar. De blev oense om vilket
material som skulle användas i katedralens pelare. När de inte
kunde enas klev del Villar av projektet. Bocabella erbjöd jobbet
till Martorell, som på grund av sin ställning i kyrkorådet
tackade nej. Martorell rekommenderade istället sin unge assistent
Gaudí som genast accepterade.
1883 tog Gaudí officiellt kontrollen över projektet, och gav det 43 år av sitt liv.
Ett fullspäckat
schema
Samma år, tillfrågades han av keramikfabrikanten Manuel Vicens
att bygga ett hus på Carrer de San Gervasi (numera Carrer de les
Carolines), där tillgången på keramik var helt obegränsad.
Han blev också ombedd att bygga villan El Capricho för svågern till Markisen av Comilla. Gaudí ledde inte direkt projektet, utan delegerade ansvaret till Christofol Cascante, hans kollega från universitetet, som följde direktiven och ritningarna som Gaudí försåg honom med.
Hans nästa stora projekt var Palau Güell (Güellpalatset) och Palacio de Astorga (Astorgapalatset). Det första, som låg på Carrer Nou de la Rambla i Barcelona, fick Gaudí fullständigt fria händer med. Güell litade fullständigt på sin väns vågade och innovativa idéer, och hade stor respekt för hans genialitet. Det andra var ett uppdrag från hans vän, biskopen av Astorga, bestående av att återuppföra Episkopalpalatset som hade brunnit ned. Entusiastiskt ordnade Gaudí fram fotografier och böcker för att göra sig bekant med platsen och anpassa projektet till dess egenart.
Några av Eusebi Güells klienter drog fördel av Gaudís närvaro i Astorga, och bad honom att bygga ett hus på ett centralt beläget torg i Leon. Byggnaden fick en monumental och medeltida känsla och kom att heta Casa de los Botines.
Medan han ansvarade för konstruktionen av de två palatsen, byggde han samtidigt den Transatlantiska Paviljongen för Världsutställningen i Barcelona, 1888, samt fick ytterligare ett religiöst projekt, Theresianska Skolan.
1898 lades hörnstenen för Colonia Güell-kyrkan i Santa Coloma de Cervelló. Endast kryptan blev färdigbyggd. Trots det är den utmärkande på grund av sin originella konstruktion samt metoden Gaudí använde för att designa den.
Gaudí blev aldrig direkt uppskattad av samtidens myndigheter. Myndigheterna i Barcelona gav honom endast uppdraget att designa lyktstolparna i Plaça Reial och Plaça de Palau. Och endast en gång fick han mottaga priset för Årets Byggnad. Detta fick han 1900 för sin minst extravaganta byggnad, Casa Calvet.
Samma år byggde han i Bellesguard för en affärsman, ett hyllningsmonument åt de medeltida kungarna. Han började också på Park Güell, som till en början var avsedd att vara en trädgårdsstad bestående av 60 hem för den övre medelklassen, med gemensam service. Park Güell anpassades fullständigt efter omgivningen och man återanvände material. Man undvek noggrant förändringar av marken när vägarna gjordes. Keramikfabrikernas trasiga och kasserade restprodukter användes för att göra de mest spektakulära mosaiker. Till och med att fälla träd var absolut förbjudet.
1905 flyttade han tillsammans med sin far och systerdotter till parkens modellhem, byggt av hans assistent Berenguer. Några månade senare dog hans far. Då placerade han sin systerdotter på en internatskola, där hon dog 1912.
I början av 1900-talet arbetade också Gaudí och hans medarbetare på att förbättra katedralen i Palma på Mallorca. Arbetet var bland annat fokuserat på koret, några blyinfattade fönster och några altare. Gaudí fick emellertid inte avsluta arbetet eftersom man ansåg hans arbete vara ett svek mot kyrkans originalstil.
Ett mycket framträdande projekt inleddes 1904. Det var ett uppdrag Gaudí fick av Josep Batlló. Han skulle göra en fullständig ombyggnad av Batllós hus på en av Barcelonas viktigaste avenyer, Passeig de Gràcia. Arkitekten förvånade alla med balkonger som såg ut att röra på sig, ett stort kors som krönte det vågformade taket, en fantastisk kringbyggd gård och originella skorstenar.
Den han förvånade mest var Pere Milá, medlem i Cortes (spanska parlamentet), som hade rekommenderat Batlló den briljante arkitekten. Tillsammans med sin hustru, gav de Gaudí arbetet med att uppföra en ny byggnad på samma gata, i hörnet av Carrer de Provença, vilket i folkmun kom att bli La Pedrera, Stenbrottet, eller Casa Milá. Myndigheterna försökte ett flertal gånger stoppa bygget, eftersom de inte ville ge byggnadstillstånd för vissa delar av den annorlunda byggnaden. Gaudí ignorerade dem och blev klar 1910.
De avslutande åren
Det verkade
som om Gaudí åtnjöt den största berömmelsen
och ryktbarheten 1910, då han bland annat erhöll några
amerikaners uppmärksamhet som bad honom att bygga ett hotell i New
York. En utställning om Gaudís arbeten, arrangerad av Eusebi
Güell, hölls i Grand Palais i Paris. Ett år senare medverkade
han även i en stor arkitekturutställning i Madrid.
1911 insjuknade han i den så kallade medelhavsfebern eller undulantfebern, och stannade ett tag i Puigcerda, där hans tillstånd försämrades. Han trodde att hans sista stund var kommen och skrev sitt testamente. Han tillfrisknade dock, och kom till sin död 1926, att arbeta enbart med katedralen La Sagrada Familia (Den Heliga Familjen). Det sista året flyttade han till sin egen studio som han hade i katedralen.
Den gamle Gaudí
och hans död
På äldre
dagar var Gaudí en man som var nöjd med lite, och inte brydde
sig så mycket om sin klädsel. På grund av detta var det
ingen som kände igen honom när han låg på marken
efter olyckan.
Den 7 juni 1926 blev han påkörd av en spårvagn i korsningen av Carrer de Bailén och Gran Vía. Taxichaufförerna vägrade att köra en fattig luffare till sjukhuset. (Polisen bötfällde dem senare för att inte ha hjälpt en svårt skadad människa.) Att han undvikit kontakt med journalister och inte tyckt om att bli fotograferad gjorde det inte lättare att känna igen honom.
Förändringen i hans attityd berodde möjligtvis på en rad händelser som började 1912. Hans nära stående systerdotter dog det året. 1914 dog hans trogna medarbetare, Francesc Berenguer Mestres. Han processade det året även med Milás familj angående affärsangelägenheter. Byggandet av Colonia Güell avbröts definitivt. 1915 råkade katedralbyggandet ut för ett antal svåra ekonomiska kriser. Hans vän, doktor Torras i Bages, ärkebiskopen av Vic, dog 1915. Hans allra närmaste vän och gynnare, Eusebi Güell, dog 1918.
Det var många sorgliga händelser som påverkade honom. Emellertid begränsade de inte hans energi och önskan att se sitt största verk, La Sagrada Familia, bli klart.
Antoni Gaudí dog vid 74 års ålder, den 12 juni 1926. Hade det inte varit för spårvagnen hade han antagligen levt många år till, eftersom han ändå var vid relativt god hälsa. Hans far hade dessutom levt i god vigör till den aktningsvärda åldern 93 år.
Halva Barcelona var klädda i svart vid begravningståget, för att ge sin sista hyllning till en man som varit mycket populär, men som få egentligen hade träffat personligen.
Han begravdes i kryptan till den byggnad som han hade vigt 43 år av sitt liv åt, La Sagrada Familia.
Bengt Karlsson
